Lomjansgutten

LomjansguttenDet har aldrig hänt mig förut. Detta att jag har läst ut en bok och direkt bläddrat till förstakapitlet, och börjat läsa om den. Varför? Därför att språket är ju så vackert.

Boken handlar om en fyllhund från Finnskogen i Värmland. Han Per Jönsson föddes med den fantastiska och underbara gåvan som är musikalitet. Den här gåvan får den uslaste krake att känna sig rik och fulländad, och oss vanliga att stillna och bara ta in av ”spelinga och sjonginga”. Det sas om honom att han vid 5 års ålder kunde spela på det mesta som gick att få ljud ur. Hans far, han Jöns, sa om honom: ”Han är av en annan sort. Jag är inte född att begripa.”

Nu var det så att i Värmlands Finnskog i mitten av 1800-talet var det fullt med skrock och skrömt. Denna tro styrde folks tillvaro med regler och förbud till skydd och värn mot olyckor och otur. Han Per som var känd redan som pojke för sin skicklighet med fiolen, troddes ha fått gåvan av det övernaturliga. Han var bara pojken då han spelade till dans runt om i Gräsmark där han bodde. Med åren blev resorna allt längre. Han var i Kristiania (Oslo) där han blev elev till Ole Bull. Han spelade i orkestrar, i varietéer och annan underhållning för brödfödan och brännvin. Han spelade på danser och bröllop i Norge. Han fick ofta gå långa sträckor till spelstället, till gårdar som låg i branter så tvära att husen tyckets ta spjärn med klackjärnet i grässvålen. Han var nu gift men aldrig blev det pengar över till hustru och barn i Värmland. Hustrun fick gå som hjälp i gårdarna vid slakt och tvätt och liknande tillfällen. Familjen överlevde med stor nöd.

Per gjorde också arbetsvandringar till Norrland som tusentals andra värmlänningar. Den sista resan han gjorde till Norrland varade i sju år. Då han kom hem kände han och barnen inte igen varandra. Han Per var nu sjuk. Han var svag och hade hosta. Förmodligen hade han TBC.

Berättelsen står stadigt med rötterna i de gamla kyrkoböckerna från Finnskogen. De människor och händelser som omnämns i boken har funnits och har hänt. I kyrkoboken står det om han Per: ”Utfattig fältmusikant. Drinkare. Slagit sin hustru och varnats av sockenstämman därför.”

Om han levat i en senare tid skulle han med all säkerhet fått en rad bokstavskombinationer efter sitt namn. Inte bara RVO (Riddare av Vasaorden) eller RNO (Riddare av Nordstjärneorden) utan också ADHD.

”En gång när han vaknade under Räxedbron stod det barnungar utmed hela broräcket. De stack fram huvudena över och mellan räckets plankor och på olika höjd. Han läste av dem som notskrifter från vänster till höger och fick idén till reinländer. Han behövde bara be ett par av dem flytta om sig inbördes”

”Per kunde höra ord som om de spelades när de lät”

Sug på den meningen du.

Skribent: Eva-Barbro, Sysslebäck

Annonser